Nu börjas det igen! Den här mindervärdeskänslan kryper sig på igen. Jag tror inte att det finns något värre i hela världen. Känslan av att stå och stampa på startlinjen medan alla andra börjar närma sig mål. Det känns som om jag inte har någonting (det jag har är jag tacksam för, visserligen, men det är helt fel bok). I'm talking karriärmässigt, eller i alla fall liknande, jag får känslan av att inte finnas till nu igen, när alla andra är occupied ofta och har någonting att jobba med, och jag har ingenting.
Jag hatar den känslan, men den smyger sig på ändå. Det måste vara som jag alltid har befarat, jag kan nog aldrig vara lycklig en längre tid. There must be something wrong with me.
